Motverka vinterskador: Crown hydration

Isbildning inuti gräscellerna eller "Crown hydration" kan vara oerhört skadligt för en gräsmatta. "Crown hydration" är när området längst upp på grässtråna, gräskronorna, blir mättat av vatten och sedan fryser som skadan uppstår. 

Detta kan resultera i två potentiellt ödesdigra scenarier:

1. När temperaturen stiger börjar gräskronorna absorbera vatten. När temperaturen sedan faller under noll kan det bildas iskristaller inuti och runt cellerna, vilket skadar cellmembranen genom att orsaka läckage, och växten dör.
2. Om is lägger sig runt grässtråna kan fukt dras ut ur gräset genom osmos. Detta fenomen kan beskrivas som "frystorkning" och liknar annan uttorkning, vilket beskrivs i  vår artikel om uttorkning

"Crown hydration" uppstår ofta på greener när snö och is börjar töa, ofta samtidigt som temperaturer varierar mellan plus- och minusgrader och marken är fuktig.

Om gräset varit istäckt en längre tid innan det börjar töa, och nästan alla kolhydratreserver i gräset har förbrukats, då krävs det inga större eller upprepade temperaturväxlingar för att gräset ska ta skada.

En av utmaningarna med den här typen av skador är att det är svårt att förhindra den. Man vet att vissa miljöfaktorer bidrar till detta problem, men det är inte helt klarlagt vilka specifika faktorer och mekanismer som ligger bakom. Några sådana faktorer är följande:

• Växtvävnad med ett högre fuktinnehåll löper större risk att skadas.
• Dålig dränering leder ofta till att fukt hålls kvar på gräsytan under längre perioder.
• Omgivningen har en sådan form att smältvatten rinner ner på greenen snarare än bort från den.
• Kraftiga, upprepade temperaturväxlingar (från plusgrader på dagen till minus på nätterna) ökar risken för skador om det samtidigt är fuktigt.
• Om det är skuggigt och solen inte når ner töar snön och isen betydligt långsammare, och det blir då fler växlingar mellan plus- och minusgrader samtidigt som marken är fuktig.

Hur länge gräset legat under snö och is påverkar hur mycket kolhydrater som brutits ner. Ju längre tid det går, desto mer minskar reserverna och gräset blir då mer mottagligt för olika frysrelaterade skador som kan leda till att gräset dör.

Vissa grässorter är tåligare än andra. Av de tre vanligaste sorterna för greener är vengräs den mest härdiga, därefter följer svängel och sist vitgröe. Vengräs tål kalla temperaturer bäst och tenderar att vakna upp ur vintervilan senare på våren. Vitgröe tål kyla sämst och är den sort som de-acklimatiseras sig och börjar växa tidigast på våren.

Härdningen eller acklimatiseringen börjar på sensommaren och fortsätter in på förvintern. Under denna period ställer gräset om sig för kallare temperaturer och lagrar kolhydrater. Fukthalten minskar medan sockerhalten ökar. Sockret fungerar som ett frostskydd som gör att växten tål kyla bättre.

När gräset vaknar till efter vintervilan tar det vanligtvis upp vatten som spär ut det socker som fungerat som frostskydd i gräsets celler. Dessa celler blir då mer mottagliga för frostrelaterade skador. Om de meristematiska celler som sköter celldelning och tillväxt skadas och dör kan gräset inte börja växa när temperaturen blir lagom, vilket gör att växten dör.

Det är väldigt svårt att helt undvika den här typen av frostskador, men det finns några skötselmetoder som kan minska riskerna:

• Se till att ha så mycket vengräs som möjligt.
• Utforma greenerna så att marken blir väldränerad.
• Designa greenerna så att fukt på ytan snabbt kan rinna av och smältvatten från omgivningarna inte rinner ner på eller över greener.
• Skotta bort snö innan det börjar bli varmt så att  is kan töa bort snabbare.
• Applicera ett mörkt, energiabsorberande material som exempelvis kolgranulat för att snabba på issmältningen.
• Avlägsna skuggande träd som kan förlänga snö- och issmältningen.

På en green där det tar lång tid innan marken blir fri från snö, is och fukt kan det vara en bättre idé att låta snön ligga kvar. Vänta med snöskottningen tills sannolikheten för upprepade frys-/upptiningscykler minskar och den resulterande långsamma upptiningsperioden minskar.

Det bästa, men tyvärr ovanligaste, scenariot är att greenerna blir snö- och isfria samtidigt som det blir plusgrader dygnet runt. Risken för "Crown hydration" minskar betydligt när temperaturen inte längre växlar mellan plus- och minusgrader. När det inte längre fryser till på natten uppstår inte heller några frostskador, och snösmältningen går då också betydligt snabbare.

Här kan det kännas som att man står inför ett knepigt dilemma. På greener med vitgröe som varit täckta av snö och is i mer än 40 dagar löper gräset större risk att dö av kvävning eller anoxi. Detta är inte ovanligt på våren i Norden. Samtidigt är det en risk att avlägsna snö och is eftersom det då kan inträffa "Crown hydration". I dessa fall är det en fördel om det finns en plan för att återetablera gräset om det värsta skulle ske.

Sammanfattningsvis är frysskador ett komplext vinterrelaterat fenomen som kan vara mycket skadligt för gräsytor, i synnerhet på greener. Även om det fortfarande finns mycket att lära om de specifika orsakerna och hur skador kan förhindras så finns det ändå skötselmetoder som kan minska risken. Genom att ha kunskaper om vilka miljöförhållanden som bidrar till "Crown hydration", och se till att minska riskerna, kan greenkeepers skydda gräset och minimera denna typ av vinterskador.